Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Monolog nr 43

Meningen med skriften går mig förbi. Det börjar i hjärtat eller ryggraden. En kroppslig reaktion som flyr sin abstrakta form för det konkreta, rena, sanna; ordet.

Jag skriver för många brev som aldrig blir lästa. Slutsatsen blir en monolog som inte finns, därför att den aldrig når sin tänkta mottagare. Punkterna blir irrelevanta. Meningsuppbyggnaden blir en mur utan murbruk.

Jag tänker mig dina händer upptäckande linjer, skuggor och brister. Midjans kurva och höftens uppförsbacke, ärren som böljar under dina fingertoppar, bröstvårtornas styva längtan. Min hud söker dina läppars närhet.

När kroppen blir för trång rymmer orden rinnande ut på närmsta tingest som kan hålla minsta tecken på liv. Marginaler, tomma sidor, helst hela väggar. Inget utrymme är för stort. När platsen tar slut återstår alltid samma fråga. Hur längtar jag till en kropp jag aldrig kan sluka?

Juno. Jag kan inte låta bli att klia upp mina sårskorpor.




Fri vers (Prosapoesi) av Violet Blue
Läst 244 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-07-26 02:36



Bookmark and Share


  Maja Wijk
Tack.
2013-07-03
  > Nästa text
< Föregående

Violet Blue
Violet Blue