En stjärna tindrar mer än alla andra på nattens mörkblå himlavalv.

Ett ljus som lyser starkare och klarare än den just då, på himlen, silvergrå månen halv.

Och plötsligt bildas en stråle av ljus från denna förunderliga stjärna och sänker sig ned mot fastan mark.

När ljuset sedan nått markytan, spricker det upp. Och ut ur ljuset träder en vitklädd ängel med ett varmt leende och på ryggen, skinande vingar.

När han sedan öppnar sina armar mot mig, jag går fram till honom och han sluter mig i sin famn, är den värme och kärlek som jag känner utstrålas från honom, så stark, att den allt annat ont och elakt tränger undan och betvingar.

Och jag är glad och fullständigt trygg där jag står i famnen på denna mansgestalt.

För det är ju min sedan länge, älskade och saknade Ulf.

Men ockmså många personer i alingsås, allt.

Min och pappas vän som då han levde, var en verklig Rickard Lejonhjärta. Vars enda mål i livet, var att sprida så mycket glädje och kärlek omkring sig som möjligt.

Och det även om dem som inte tyckte om honom, kanske tyckte det var löjligt.

Men han inte bara slogs för sitt liv mot sin sjukdom som ett lejon med ett som fick alla som behövde hjälp, att veta att förstärkning var på väg, vibrerande vrål.

Utan han också uppnådde sitt mål.

För den kärlek, värme, omtänksamhet och vänskap han gav, fick han tillbaka tusenfallt.