Jag vet inte om jag har gjort det eller inte, men på nått sätt är du bekant. Att se dig var som att se en gammal vän, även om jag aldrig kände dig väl och har glömt ditt namn. Kanske är det bara inbillning, du kanske bara är den fysiska motsvarigheten till en djup och genuin önskan. Jag har kanske aldrig sett dig utom i mina drömmar. Missförstå mig rätt, jag menar verkligen inte att det skulle vara du som jag saknat men på något sätt när jag såg dig här så fick min saknad ett ansikte, ditt ansikte. DU kanske inte alls är som jag föreställer mig, jag känner dig ju trots allt inte. Men jag hoppas att du är åtminstone är någotsånär som jag tror. Om du är det kanske det fortfarade finns hopp. Jag vet inte vad jag ska tro, jag skulle ju aldrig våga fråga dig. Jag lever i ovisshet och i tvivel, men jag lever med ett hopp.
Sannerligen är jag inte galen?
//Linus 7/8-12
(Insikt från ett sjukhus 1...)