Vi träffas oplanerat. Jag väljer att inte kalla det för slump.
Din intensiva blick mitt i allt sorl, som om du ser igenom mig. Jag saknar din son.

Dina näsborrar vidgas när du skrattar till, precis som hans. Jag undrar varför du skrattar. Vill säga så mycket, ändå är det tyst och tystnaden saknar orden. Saknar honom.

- Han har det bra. I Stockholm.

Du smuttar på ditt kaffe och regnet smattrar mot rutorna. Vi beter oss som om han fortfarande är min. Kanske är det därför du skrattar.

Det blir åter tyst och jag måste resa mig för att gå på toa. Bordet skakar till och du lägger hastigt handen på min underarm. Blodet genom venerna. Vi ser på varandra och jag ser bara honom. Du försöker säga något, men famlar med blicken. Jag går snabbt iväg mot toaletterna.

Ser mig i spegeln och tårarna bränner bakom ögonlocken. Häftiga andningar och läppstiftet fäster inte. Minns att jag brukade gråta i duschen och hur ofta jag duschade. Men det landar inte i mig. Fäster inte. Inga sådana minnen. Inte nu.

Och när jag kommer tillbaka är hon borta. Hans mamma gick. Nu är hon bara en mamma. En mamma som gick. En mamma jag tyckte om. Kaffe kvar i kopparna. Plötsligt förstår jag att han inte längre är min.


Jag väljer att kalla det hela för en slump.