Allt som är det en gång var,
nå't som tiden inte lämna' kvar,
och kvar blev allting glömt man tror ej saknande.
En hög av alla dagar som har gått,
men obrukad ligger framtid bar,
med frågor som har inga svar.
Förvirrande likt drömmar när man vaknande.
Förvirrad utav allt man ej förstått.

Då vill jag bara gå nå'nstanst
och hoppas få tillbaks balans
med livet så att åter att jag orkade
att hitta svar på allt det glömda som jag gömt.
Jag trodde att den platsen fanns
där det fanns en risk det fanns en chans
att jag kunde glömma saker som är korkade,
och finna vackra saker som jag glömt.

Jag vill finna mig ett bo,
som kan bli min egen kyrka.
Där inne får jag ro
och kan bygga upp min styrka.
Där inne kan jag tro
på en framtid jag kan dyrka,
och sluta vara en av dem
som ständigt sig förvirra.
Då äntligen så kan jag hitta hem
och inte irra.
Tillbaka ska jag hitta mig en dag.

Där skulle jag sortera ut
allt som händer men som hänt förrut.
Deja vuer utav allt det obehagliga.
Deja vuer när man vet vad händer se'n.
Jag går vägen fram förrutan slut,
och emot mig är det ständigt lut.
Oförätter som har hänt mig är beklagliga,
ändå händer de igen igen igen.

Allting gott som hänt jag inte sett.
Allt det goda som mig livet gett.
Allt det goda som jag finner i mitt sökande,
när allt det onda jag har lagt uti en säck.
Det som tröttat mig från sans och vett.
Allt jag önskade att aldrig skett.
Om det ej försvinner upp liksom i rökande
kan det ta att stoppa upp nåt i sin häck.

Jag kan aldrig sluta se
efter stället som kan stötta.
Där jag äntligen kan ge
efter för de trötta
benen och kan kasta av mig skorna som är nötta,
och inte kasta
in för att i motlutet jag strävar.
Om bara jag kan rasta
mina fötter snart jag svävar,
och åter kan jag greppa nya tag.