Kulturmöten sker både i det lilla och i det stora, vare sig det är värmlänningen som flyttar till storstaden, hårdrockaren som blir kär i en överklasskvinna eller de irakiska barnfamiljerna som efter flykten från hemlandet börjar skapa sig ett nytt liv på den skånska landsbygden. Detta är inget konstigt eller ovanligt, och människor från olika gemenskaper har alltid mötts, nya vanor och idéer har uppstått. Kulturmötet är på många sätt själva grundförutsättningen för mänsklig utveckling, så att människor får nya idéer, lär sig nya saker och kan lösa de problem som uppstår längs vägen. Men lika nödvändigt som kulturmöten är för utveckling, lika vanlig är den motkraft som tar sig uttryck i rädslan för det nya, det okända, det skrämmande. Det utvecklande mötet måste alltid slåss med rädslan för den Andre, "den som inte är som vi".

Genom historien har olika samhällen haft olika syn på den Andre, vars vanor och tankar antas skilja sig från ett "vi", och "den Andre" eller "de Andra" representerar det okända och skrämmande. Det trygga "vi" har ofta ställts mot "dom där". De klassiska atenarnas öppna syn på invandring och nya idéer gynnade handel och intellektuell utveckling medan deras spartanska rivaler såg med misstänksamhet på utomstående och deras seder. Medeltidens judar levde ett hårt liv i det Europa som anklagade dem för Jesus död medan de levde relativt säkert i det muslimska kalifatet. Indianerna i såväl Nord- som Sydamerika hade aldrig kunnat behandlas på det grymma sätt som skedde ifall de europmeiska erövrarna hade haft en inkluderande syn på deras idéer och kultur, och vad nazisternas judehat ledde till är välbekant för alla. Så hur är synen på den Andre idag, i västerlandet och framförallt i Sverige? Är vårt land öppet för nya idéer eller firar misstänksamheten mot den Andre nya triumfer?

Runt om i Europa är partier med en minst sagt skeptisk syn på invandring och nya seder representerade i såväl parlament som andra officiella sammanhang. I vissa länder har de påverkat såväl debatt som de styrande avsevärt, från vårt södra grannlands Dansk Folkeparti till det ungerska Jobbik, med Nationella frontens intåg i franska nationalförsamlingen som allra senaste exemplet. Journalisten Niklas Orrenius har skrivit mycket om gemenskap och intolerans både inom Sverige och utomlands, och i "Sverige forever in my heart" har han samlat flera av de artiklar han tidigare skrivit i Sydsvenskan. Det handlar om främlingsfientlighet och öppenhet, om kampen mot det okända och kampen för att komma in i det nya samhället, precis som han gjorde i sin tidigare bok "Jag är inte rabiat, jag äter pizza", vilken dock enbart fokuserade på Sverigedemokraterna.

Orrenius lyfter fram tydliga exempel på en exkluderande världsbild där det främmande med olika medel bekämpas, där sverigedemokrater i bloggar och politiska församlingar hyllar "det svenska" och utmålar utländska influenser som oroande, störande och skadliga. Han pekar även på hur det övriga samhället reagerar på den främlingsfientliga frammarchen och med olika medel försöker förhindra de främlingsfientligas framfart, försök som dock ofta visat sig ofruktsamma.

Människor som följer samhällsdebatten kan tydligt se att fokuseringen på den Andre ständigt pågår. Det gäller från det storpolitiska demoniserandet av Iran till en partisekreterare som genom att efter Loreens eurovisionsschlagervinst skriva Facebookinlägget "Sverige?" visar att ett inkluderande tankesätt ligger långt borta för en del människor.

För den som läser bloggar och kommentarsfält kryllar det av inlägg av den typ som Niklas Orrenius beskriver i sina reportage. Tidningsartiklar som behandlar invandringsfrågor är ofta rikligt kommenterade, åtminstone i de fall när tidningar tillåter kommentarer. Det finns även en uppsjö av bloggar som i en stigande skala tar avstånd från invandring, från de som möjligen kan kallas skeptiska, till de rent hatiska. Det är inte ovanligt att de som inte gillar invandring kallar sig själva "främlingskritiska" istället för "främlingsfientliga", kanske av det enkla skälet att "kritisk" låter mindre negativt än "fientlig". Begreppet "främlingsfientlig" har dock inte försvunnit från debatten och människor i allmänhet verkar hålla kvar det.

Gemensamt för motståndarna till det mångkulturella samhället verkar vara ett starkt "vi och dom"-tänkande med en fixering vid den Andre, en rädsla och en motvilja för att ett nytt samhälle ska ersätta det gamla. Det blir på många sätt en trygghetsdyrkan där det traditionella och invanda fungerar som en skyddsvall mot det nya och hotande. Uppskattandet av det traditionella och bekanta kan på detta sätt förklara det stora historieintresset bland många främlingsfientliga, då historien på något sätt representerar den förlorade guldåldern. Sverigedemokraterna och deras stora svärmeri för fornminnen är ett sådant exempel, men än tydligare är deras anspråk på att vara arvtagare av folkhemstanken. Partiet lyfter fram Socialdemokraternas gamla folkhemspolitik och flera tal av Per-Albin Hansson där han säger säg vilja ha ett "Sverige åt svenskarna" men verkar strunta i att detta sades nästan nittio år sedan, i en tid när kvinnor nyligen fått rösträtt och tvångssterilisering var högsta mode. Tiderna förändras och så gör även idéer och tankar, men grunden i Sverigedemokraternas politiska idéer hade varit helt dagsaktuella under det 1920-tal när Per-Albin Hansson började prata om folkhemmet.

Rädslan för en ny sorts samhälle förklarar även den stora aversionen mot homosexualitet som många i främlingsfientliga kretsar ger uttryck för, ofta i starka och smått aggressiva ordalag. Ett aktuellt exempel är den sverigedemokratiske lokalordförande som under 2012 års Pridevecka ansåg att homosexuella har "avloppssex" och att homosexualitet kan leda till en "degenerering av befolkningen". Oron för att traditionella könsroller kan försvagas späder på motviljan mot ett nytt samhälle där den tidigare helt dominerande heterosexualiteten får dela utrymmet med homosexualitet, polyamori och bdsm, för att bara nämna några andra former av sexualitet.

Ytterligare sätt att skapa ett "vi" som skiljer sig från alla andra är att skapa ett gemensamt språk, eller åtminstone en viss jargong. Främlingsfientliga bloggar och kommentarer kryllar av ett antal "signalord" som tjänar som igenkänningstecken för de invigda och exemplen är många: politiskt korrekt, svenskfientlig, mångkulturellt samhälle och islamisering för att bara nämna ett litet antal i den främlingsfientliga vokabulären. Ett exempel som Orrenius nämner är "batikhäxor" som syftar på politiskt aktiva kvinnor i färgstarka kläder och som står upp för det mångkulturella samhället. Ett annat exempel som Orrenius inte tar upp men som används synnerligen flitigt är ”sjuklövern” vilket syftar på alla partier i Sveriges riksdag bortsett från Sverigedemokraterna. Att bunta hop 95 % av Sveriges riksdag till en sjuklöver är att göra det väldigt enkelt för sig, men för sverigedemokraterna och deras allierade stärker det dem i deras uppfattning att de är en utsatt grupp som vågar öppna ögonen när alla andra blundar. Detta och andra signalord blir alltså ytterligare ett sätt att göra skillnad på "oss" och den Andre.

De främlingsfientliga partierna har en världsbild som delar in människor i "vi och dom". Så länge detta sker kommer misstron och motviljan mot de Andra att fortsätta. Det är knappast en slump att det klassiska Aten med sin öppenhet utvecklades och än idag finns kvar då de välkomnade influenser utifrån. Sparta gick under. Frågan är om de invandrarfientliga grupperingarna inser detta, eller om de fortsätter sin väg mot den kulturella isoleringen.