Långsamt såg han sig omkring i rummet, allt var öde, allt var tyst. Hjärtslagen började återgå till det normala samtidigt som stillheten och tystnaden svävade runt honom. Han hade kämpat så länge och försakat så mycket, men äntligen såg han de överväldigande bevisen på att faran var över. De trasiga möblerna och de splittrade fönstren var tydliga vittnesmål på den sista kampen, likaså smärtan i hans rygg, men han tänkte inte längre på det. Med den nedåtgående solen i ögonen öppnade han dörren ut mot trädgården, den trädgård som förr hade skänkt honom sådan ro och frid. Kanske kunde han uppleva denna frid igen, nu när det var över. Kanske kunde han äntligen tillåtas nå sina drömmar?
Trädgårdens växter och blommor lyste i en myriad av färger, även om det var mycket tydligt att hans långa frånvaro medfört en viss vildvuxenhet. Han vandrade fram till den öppna gläntan och satte sig med ryggen mot äppelträdet, där han som ung klättrat och skrattat, innan allt hade börjat. Det var så länge sedan han hade lagt märke till vinden som blåste genom ett blommande äppelträd men nu hördes det tydligt. Det blommade äppelträdet strödde blommor över honom och höll sina grenar skyddande över honom. Han kände lugnet sprida sig genom sin uttröttade kropp och han visste: Han kunde börja drömma nu.