Du har kommit till det stadiet då man inser att man är en sucker, sa han med sin skrovliga röst.
Jag studsade till där jag satt, torkade ilsket bort tårarna och snoret från mitt ansikte och blängde trotsigt tillbaka.
Eeeeh, skulle han inte tycka lite synd om mig eller nåt?
Hans ansikte var fullt av ärr, håret tunt och grått, byxorna av manchester, ja, jag är helt säker på att det var så trots att jag var så upptagen av självömkan.
Jag tog mina kassar och gick.
Skulle jag vara en sucker?