Det är tisdag eftermiddag och det är tomt på McDonalds.

Jag vill ha två cheeseburgare. Det tar två sekunder.

En chili cheese också. Eller är det på Burger King de heter så? Det tar sju minuter hur som helst.

Jag väntar.

En ful man kommer in. Heroin kanske. Tatuering i ansiktet i alla fall.
Han vill ha en cheeseburgare. Kanske två, men han frågar efter en.

Vi talar tyst med varandra.

Han berättar för mig att det är andra gången han är här i dag.
Utöver det har han inte varit någonstans. Inte gjort någonting.
Som jag själv ungefär. Det spritter inte i benen på oss, direkt.

Från köket är det ett jävla pipande. Killen där inne ser svettig ut. Kanske är det därför vi inte kan räkna hans finnar på båda våra händer.

Han gör sitt jobb, gör sina pengar.

Det piper och jävlas men när han går hem glömmer han alla cheeseburgare.

Han har ett jobb, ett liv. En av dem som gått grundkursen i överlevnad.
Ett plus i vår samhällsekonomi. Ett plus bland alla minus.
En plusmeny bort från mig och jonkarn.

Får det lov att vara något mer? har han frågat.

Han hade ingen varm tjej, ingen rolig hobby, inget nytt spel.
Han hade bara fler och större hamburgare och sånt.

Jag vänder mig mot min knarkande skugga.

Han blänger surt på mig. Ser mina två cheeseburgare istället för hans en.

Det är också en slags plusmeny. Det kunde varit värre.

Regnet smattrar mot glasdörren som agerar ingång.

De ska göra nåt åt det snart, säger de tyst. Killen med burgarna och Ronald McDonald på väggen.
De jobbar på det och det finns en liten burk där man kan lägga pengar för att det ska gå snabbare.

Sen piper det och jävlas igen. Mina chili cheese är klara.

Jonkaren har svept sin burgare och ska återgå till sitt.
Jag kommer äta mitt snabbare än jag fick det, och sen återgå till mitt.

Vill du ha en dipp till? säger den svettige, finnige killen.

Han ska också återgå till sitt. Han har redan gjort det.
Han bara säger det högt. Det är skillnaden.