Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Balladen om Gla'arn

Av smedjan i Gla finns det inte ett spår,
där den låg mellan sjöarna båda.
Övervuxet av albuskens snår
i en plats som är ljuvlig att skåda.
Här kan man dyka från dammens bro.
Ute på klippan syns måsens bo.
Här är sommardagarna lätta,
men det finns något jag måste berätta.

Kommer du hit efter solen gått ner
mitt i den mörkaste timman,
hör du i tystanden något mer
och du tycker dig skåda i dimman
en osalig ande som syns överallt.
Trots ljummet i luften det börjar bli kallt.
Du känner hur blodet förfryser.
Du ser ögon i vattnet som lyser.

Ett ondskefullt väsen så fylld utav hämd.
Det är Gla?arn, den smeden man dränkte.
Hans riktiga namn aldrig mera blir nämnd
sen den natten man honom nedsänkte.
Det berättas han bad för sitt ömkliga liv
innan nämndeman trampade ned med ett kliv,
så att kroppen försvann under vatten.
Han dödades grymt den där natten.

Han hade kommit då smedjan byggts klar
och det fraktade järnet med släden
under vintern från Karlstad då isarna bar,
och det klang strax därefter i städen.
Spikar som smiddes av glödgade järn.
Kolmilor rök ibland skogsbryn och tjärn
och i smedjan man matade kolet,
det kolet som glödgade stålet.

Gla?arn han smidde så svettdroppar rann
i hettan från elden och skenet.
Järngnistor flög runt och elden den brann
och han vilade sig emot benet.
Ungkvinnfolket från torpen ikring
kunde man se inte göra nånting
när kring smedjan de slog sina lovar,
som kjättska och nyfikna bovar.

Och nämndemans dotter som syntes där mest,
hon var fager och grann under öga.
Karin, det sas, bjöd sig ut på en fest
till Gla?arn men det hjälpte föga.
Gla?arn mest glad för att ta sig en sup,
men för nämndemans Karin var smädelsen djup.
Denna händelse framtid förklarar
ty Gla?arn han gillade karlar.

Och Karin förstod detta kvällen därpå
då hon åter slog lovar kring smedja.
I springa hon såg där hur Gla?arn höll på
de man syndens förlåt ej kan bedja.
Denna vederstyggliga gärning hon såg,
hur Gla?arn stod över och körpojken låg.
De var svarta av sot när de synda
och pojken han skrek som en hynda.

Karin blev villrådig, kutade hem
i sin rodnad till kammaren flydde.
All avsky i munnen som smakade slem,
den vände i magen. Hon spydde.
Inombords väcktes det hämdens begär.
Gla?arns förbannelse började där.
Att Gla?arn som misstade livet
var från denna stunden helt givet.

Det börja ett rykte som spriddes ikring
Att smeden och djävulen dansar,
och i smedjan på natten har djävlarna ting,
alla smådjävlar och deras svansar.
Och körkarlens Sven har berättat i gråt
att för Gla?arn och honom finns inget förlåt.
Arme sate han bad och han klaga.
-En sån synd kan vi inte fördraga!

Man frågade Sven om all liderlighet
hade även gått ut över djuren.
Man kunde ju tro att all viderlighet
hade också vart brott mot naturen.
Det vaktades noga på föl och på kalv.
Kanske någon som föds till en människa halv?
Två huvud fick kalven i Bråtan.
Man hade fått svaret på gåtan.

Och nämndemans Karin han ock varit på
för att avla fram djävulsvidunder.
Hon berättade så att vi skulle förstå
att hon levde idag var ett under.
Nämndeman själv kunde intyga att
Karin med gråten i halsen en natt
kommit hem med sitt trasiga kläde.
-Denne smed ska vi nu ta av häde!

-Mot smedjan! Mot Gla! Vi ska göra Guds verk!
-Denne utsocknes bo är av satan!
-Här,om du tvekar, med supen dig stärk!
-Smeddjäveln ska löpa i gatan!
-Och smedjan ska vi bränna ner till sin grund!
-Vi kavlar upp ärmen för Herran en stund!
-Och vi gör hans heliga gärning,
när smedjan blir eldens förtäring.

Gla?arn han ryktes burdust ur sin säng
utan att han hunnit fatta,
Och gatlopp han sprang över Glaåkerns äng
Mens finnskogeborna de skratta.
Sju gånger han sprang tills blod på hans läpp
stänkte från slag ifrån påk och med käpp.
Finnättlingar vana vid svedja
brände till grunden han smedja.

Packetet av blod de sen bylta ihop.
Fäste tyngder för man skulle sänka.
Nogsamt med rep och med starkaste knop
man smeddjäveln nu skulle dränka.
Man hiva i sjön just vi Glaåkerns älv.
Sven bara grät och blev aldrig sig själv.
Han försvann året efter från skogen.
De sas de var Näcken som tog?en.

Så slutade sagan om Gla?arn och Sven.
Det finns inte mer att förtälja.
Lyckligtvis aldrig det hända igen,
för så?n handling vi nu ej kan svälja.
Att fördomar gör så man görs till en best
till förgågna sån handling det tillhör ju mest,
och i så fall i främmande länder.
I Sverige ju aldrig sånt händer.




Bunden vers (Rim) av Knickedick
Läst 632 gånger och applåderad av 12 personer
Utvald text
Publicerad 2012-09-04 22:51



Bookmark and Share


  Senta VIP
Håller med KrutOla här nedan, detta är verkligen ett mästerverk. Väl värt guldstjärnan!
Spännande så man ryser.
2014-08-27

  Marja-Liisa Koski VIP
Ja,a, du Knickedick! Såja! Mera ballader! och visor väntar man på att höra!
Kram!
ML
2012-09-08

  Ingela Svenson VIP
Enastående text och melodi, Din text är alltid aktuelll, i gamla tider och nutid
2012-09-08

  KrutOla VIP
Detta är ett mästerverk, varken mer eller mindre.

Som varandes finnättling, dessutom med stor sannolikhet släkt med smedjesvedjarna i balladen, kan jag bara njuta av rysningarna till fordom begångna illdåd i Värmlands Finnskogar under gitarrens klang och bäste brors eminenta sång.

Kost Jumala
2012-09-06

  Daniel_78 VIP
Imponerande!

Versen är klanderfri vad jag kan höra. Melodin rullar på utan att bli tröttsam.
Jag tycker också att texten / berättelsen håller hela vägen till slut.

Mycket bra. En stor eloge för detta!
2012-09-04

  ßluie
Ett fint trovärdigt historiskt "tidsdokument" som tyvärr ständigt är aktuellt. Bra framfört - rktigt bra, tack!
2012-09-04
  > Nästa text
< Föregående

Knickedick
Knickedick