med ögon som lyser i mörker
av rusande blod
följ inövade mönster
att i mörker döljas som om under jord

att endast en andning låter som ett ryt
när grässtrån ger vika
åt hämndlystet gråt
lunka, frusta och fnys

gåtfulla dunkla åk
mellan trädens lavar vi väntar
natten är inte över förrens vi gått
vårt sedvanliga stråk
för att stoltheten återigen hämta