En liten flicka mitt på en äng står.
Hon lyfter handen och torkar bort en tår.
Hon vänder sig om och säger högt ut.
Det här var roligt, men nu är det slut.

Hon ler och vinden blåser i hennes hår.
Hon skrattar lite, och vänder sig och går.
hennes lätta fotsteg inte ett ljud ger.
hon tar ett hopp och sedan bara ler.

Hon höjer händerna mot himlen den blå,
och ropar högt ut; 'nu blir det vi två'.
Hon skrattar och snurrar, med all ro i världen,
Ljuset blir starkare och hon lyckas med färden.

Nu är ljuset borta och helt ensam kvar,
står en blomma och väntar precis där hon var.
Den blomman är vacker och vitare än snö,
den står nog kvar där även till tö.

När vinter blir vår och solen kommer åter,
Då ska jag berätta om flickan som ej gråter.
Om flickan så stark att jorden fick liv,
Om flickan som dog efter små nätta kliv.