Att våga vara men ändå bli!

En dag inlindas jag i ett skal av ensamhet i tiden,
kanske är det nuets tanke från dåets vardag som greppat,
ett livtag kring min själ och vardande format av gårdagen,
gråtande känslor svallar inom de väggar som byggts upp.

De väggars innehåll som utgjuter förvirrade tankar om existens,
varför kan inte jag ock få bli och sluta vara?
tanken kretsar kring de genomlevda svunna timmar och minuter,
tickande stunder då lyckan log mot mig men sedan försvann.

Jag inser med blandning av fasa och begär att nu är nu och inte då,
varför kan inte jag ock få bli och sluta vara?
tanken fängslar och griper tag likt en hägring i en brännhet öken,
nu kastar jag oken och låter mig befrias av framtidens kärlekshopp!

Nu närmar sig den stunden då hängivelsens drömmar ligger för mina fötter,
varför kan inte jag ock få bli och sluta vara?
gårdagens liv och lycka finns ändå i mitt eviga hjärta och oändliga tankar,
om morgondagen vet jag ej men i nuet finns det som kan bli och vara!



Håkan Berg 11/2 2006