Det här är något nytt för mig, bara ösa fram med ventilen intill ditt öra.
Som jag annars gör i mitt riktiga liv, varför kan jag inte pilla med ord så?
Det är nog för att det inte är som med bra olja, det flyter inte, utan som tandkräm liggandes i solen.
Blir metodiskt hård och jag för melodramatiskt uppspelt, man kommer bara inte av sig själv.
Det krävs att få en vägg i ansiktet ibland, andra fall räcker det med en färgnyans som vägrar försvinna från näthinnan.
Den får brännas bort, väggen kan jag låta bli tills jag varit till Claes Olhsson och köpt något trubbigt tungt.
Vad allt detta arbete ska syfta till, skiter jag fullständigt i.
Jag är en upplevelsens narkoman, kan inte få nog av ärr, de köper jag med mitt slit.
Så fortsätter jag att känna efter och hantera, det lilla stycket av mig ni ser.
Det finns inget som ger mig större glädje än att bygga på mitt torn och håla, sittandes på toppen präktig, för där dränker jag allt som kommer till på grund av dig och andra som sölar över mig.
Jag släpper nu en jävel till och det plaskar gött när resan uppifrån är klar.
Nån dag ska jag fiska där när jag får slut på det nya, dra upp de uppblåsta och pengaluktande liken.
Binda fast de i mig för att bulka upp, men än har jag plats för fler ärr...på min rygg kanske. Den ser jag sällan, hatar falska speglar, men jag anar, för rappen smäller tortt. Nog borde det finnas plats där, kan du kolla broder?

Nej, nu är det dags att forma, göra skit av guld. Att kliva ner igen från torn man byggt kan vara för frestande ibland. Materialen finns här, jag har redan resten, det du lämnade mig då du spillde allt jag gav och du hade, över bakgrunden till mitt sinne.
Biologisk energi pumpar upp min hand till verk, det forsar, formar som en brandsläckare utan munstycke.
Rummet blir inte sig likt, det finns inga bakgrunder i verk.
Det är därför de är bättre än mina känslor för det förbannade så kallade livet, som vägrar ge med sig ibland.
En resa sägs det vara, mycket möjligt, men jag tror att vi är fast i en soppa och trampar.
Man kan dock bli bättre på trampa och skvätta med tiden, men mer hungrig.
Ljuset träffar mörk horisont, tiden där ute går för fort och sängen har jag målat bort.
Dags för en svart kopp och hopp om slutet.