Så... Jag vill fråga min dumma fråga:
Där bakom ögonen finns gömda linser,
du vet att jag vet att jag har förmåga
eller det är snarare mitt hjärtas plåga
ser dig på riktig... Hur går det till sig?

Nu om jag blundar, jag tappar ljuset,
men där i mörkret ser jag ansiktet
dess läppar är vita, dess mimik är frysta,
dess ögon är slocknad och oförtjusta
men blicken har outhärdlig vikten...

Den blicken skär inuti mitt hjärtat -
att livet andas jag knappast vågar.
Det följer mig i när och fjärran.
Det får min själ som stålen härdad.
Det har mitt minne i bitar sågat.

Så... varför jag har den livets plåga -
att våga se det ingen annan vågar?

15.09.2012