Hade jag någonsin sett mig själv hamna här
Min hud fångad under en bläckpennas stift
Min bödels ögon och rädslan som kan skymtas där
Han söker efter ord för att forma sin skrift

Jag är ett vitt ark, jag krävde inget mer
Än att vara kvar på mitt träd tills jag till slut föll ner
Jag tyckte om hur vinden försvann i mina blad
Och det sorlande suset från min närande sav
Jag tyckte om att vara där uppe, höjd över allt
Jag såg inte klingan som kom och blev min grav

Tänk om jag hade varit ett vitalt dokument
som fått sätta nya viktiga lagar på pränt
eller sitta i handen på en bortglömd poet
som anförtror mig sånt som ingen annan vet

Jag hade kunnat bli tryckt mot en ung flickas bröst
Och hört på mina rader hennes älskades röst
Eller bli vikt av en sjuårig pojke för att
Få flyga omkring under hans glada skratt
Eller vara en sida i en historiebok
Som säger att vägen ju ännu är lång

Men så känner jag så den där bläckpennans sting
Och bokstäverna föds, bläcket virvlar omkring
Jag har aldrig sett ord som är tyngre än de här
Det jag har på min rygg är en arm mans misär

Han säger: ”Mitt liv är slut, det är alltför tungt
Förlåt mig älskade du, men nu sätter jag punkt
Att jag valt att ge upp är inte ditt fel
Men jag kan inte vinna mer i detta spel”
Och min lott blev att föra fram detta bud
Och snart hennes tårar som fuktar min hud

Jag hade kunnat bli tryckt mot en ung flickas bröst
Och hört på mina rader hennes älskades röst
Eller bli vikt av en sjuårig pojke för att
Få flyga omkring under hans glada skratt
Men nu vänder jag blad i den sorgliga bok
Som säger att vägen var inte så lång
Inte alls lång
Inte alls lång…