När jag känner hans lugna andetag flåsandes emot min nacke så lättar taggtråden runt om mitt hjärta och jag kan ta mina första pulserande andetag på väldigt länge.
Hans armar håller ett hårt men ändå smygande tag om mig och jag vågar släppa tankarna fria och jag kan känna hur mina monster tappar sin styrka.
Att mitt hjärta under ett flertal timmar kan gå ifrån helt till brustet och tillbaka till helt kommer jag nog aldrig kunna förklara för jag har ingen aning om hur verkligheten fungerar. Det har jag aldrig gjort. Jag har aldrig riktigt passat in i verkligheten.
Det är som om jag levt i en fantasivärld hela tiden och nu blivit indragen i verkligheten.