jag vill uppmana, framföra - att livet faktiskt ljusnar
att ångesten kan försvinna och att snaran runt er hals kan lossa
men det är ju ingen som lyssnar, ingen som hör på
men vem är jag och klandra? jag lyssnade aldrig själv
när väl ångesten var det enda som pulserade
psykiatrin kallade det hjälp - när de gav mig kemiska substanser att knapra
kemiska reflektioner som inte gjort mer än att dölja

jag vill att ni ska förstå, alla ni som är där jag var
som är som jag var, som känner samma känsla som för mig en gång var självklar
hopplöshet, meningslöshet, svaghet och misstro
en känsla av att ingenting någonsin kommer bli bättre - att livet inte existerar

jag vill att ni ska tro, tro på mig när jag säger
att jag är ett levande bevis på att ett psykfall kan blomstra
jag slutade självskada och blev vän med ångesten - han är inte mer farlig än vad man låter honom vara
efter 17 år av olika nivåers depression - så lever jag
mår uppriktigt bra och kan ge ett ärligt skratt - för allra första gången i mitt liv

så lev, å lyssna på mig när jag säger det - samma ord som jag fått sagda till mig men som jag aldrig någonsin trott på, förrän nu - det blir bättre, det ljusnar, det blomstrar