Mossa och lava och föga lockade,

Överdragna som en skamfull press sändning  

Förkrympta i hjärta av ödemarken

Bortom småskogsområdet.

Ett skogsbälte av infödings byar,  

Gjorde det allmänt brukliga fredstecken.

Vem är ni undrade, stolt manen med spjut

Byns invånare I trasigaplag och kopparbruna panna.

Plötslig blir vi omringade av sina barn och fruar

Med stolthets i ögon. Här bor jag utanför mängden,

Tränger sig fram manen,

Har ni pipa och tändsidor

Då får Ni ta plats, brödet smakar härlig på rökbergen.

Åren gick och glömde sig fort,

Både till titel och religion

Det var den förste vite manen

Som studsade nu på sina bara knä,

Egna glada friska barn i Afrikas träskmark.