kanske är det dags
att dra proppen ur
detta livets bad

hjärtat drog söderut
vintrarna tär på mig
med värkande näsa
haltande kropp

blodet är ljummet
nästan kallt
ett sista dopp
i kärlekens kar
om jag hade gnistan kvar

alla eldar falnar och dör ut
svart aska blandat med tårar
tomhetens smärta
att ingenting kan göra så ont

i sanning
kanske är detta
det sista hoppets
förtvivlade dödsryckning

min oförmåga
att inandas mer liv