Hon står där och lyssnar.
En bit ifrån, såsom jag en gång stod.
Jag är närmare nu än jag var då.
Hon är mig nära men tar avstånd.

Hon vill mig inget säga,
hon vill utav mig inget höra.
Hon bara är och kommer att fortsätta vara,
trots att jag saknar henne så.

Genast repeteras min blunder,
framför mina ögon en värld sakta går i kras,
såsom evigt fångad,
den värld vi inte kan slå ifrån oss,
den värld vi skriker på, men inte hör oss.
Min värld.