Visst glömmer du mig aldrig, lova mig det. Jag har berg som kindben, du en ros på kinden. Jag kan se den året om, kommer aldrig plocka den, snarare rå om. Rosor på kinden är tecken på vindfulla nätter.

Vi skrattar likadant, små attacker av stakande bokstäver. Jag. Sak. Nar. Dig. Fast jaga bort det där nu, vi är ju här nu, du och jag. Du behöver inte tänka på sen fast jag vet att natten är en övergång till just den. Och du viskar, vi cirkulerar i rymden.

Ojoj du vet hur jag känner av att titta rakt upp i det stora kalla. Men det är varmt säger du och plockar ner min blick. Den kanske föll litegrann, jag hann inte se. Himlen eller du? Jag är väl himlen. Var inte högfärdig nu.