Så undanställs våra liv
till det förflutnas Arkiv.
Dygnen vändes, blad till blad.
Tecknen skrives, rad för rad.

Mången synes hårt sträva
efter att överleva.
Envar i stora skaror
kämpar frenetiskt mot faror.

Liten tjej som kisar mot
solen, ute med Mormor -
kan hon fatta att - med fart -
hon, själv, kan va´ mormor, snart?!

Tiden uti våra liv
upplevs, känns som relativ.
Skilda perspektiv på sånt
som : fort, sakta, kort och långt.

Plötsligt, - i ett HUJ - man är
mitt i Livet, ungefär!
Kan räkna med att man - högst - har
ynkans andra halvan, kvar.

Det kan kännas rätt nervöst,
när man upptäcker hur löst
man i sin livstråd hänger -
medans man den förlänger.

Förträngda insikter kläms,
- ibland, - mot ångestens gräns.
Medelålders baby vill
leva, - "men vart bär allt till?"

Villkoren och premisserna
känns så helt orimliga!
-Bergas, att man hinner ej -
bli klar med sitt liv, - så säj?!

Jag tror inte vi INSER
RIKTIGT hur prekär den är -
vår jordesituation, -
- med dödlig komplikation!

DÅ, skulle vi, nog, snart va´-
helt galet desperata.
Men vi blundar och famnar
Mayas vaggande armar.

Bättre trygghet, i god tro, -
- än vetskap som ger oro.
Frågan är vad Sanningen
har för mått på ' Meningen '.

Mänskolivet är för kort.
-Varför skall det, sen, tas bort?
Men, - i alla fall - ska jag
leva till min sista dag!