Förlorade mitt sinne
I nattens jättelika
tysta brus
Skärmen tog uppmärksamheten
Från min dröm
Katedralens pelare
Vida öppna tak
där tavlorna arrangerats
I slutna segment av bly

Ibland tappar man
Letar fernetiskt igenom
de förlorade arbetsytorna
efter det stora jag kunde glimta
Framtiden, var något
jag kunde skymta
Nu är det borta som järn
beväpnandes betong
Slutet i en hård, vass yta
som rakblad

En återkommande
frigörande tanke
Natten är en återvändande best
Rånar oss ibland på tiden
då vi behöver den som mest
Erbjuder dock sina dygder
Stilla, jämna skapande period
då kära barn blir ofta till
Ibland gror de som maskrosor
Ibland blir de skiten du trampar i
på väg till ditt liv någonstans
Faktumet kvarstår då jag ligger ner
de finns, kommer överleva
Då jag ej finns mer

Nästa gång natten kommer
Sätter jag ut mina fällor
runt visaren
Den kommer fastna i snåren
Släpper den inte förrän
Verken alla är gjorda
Förrän jag imponerat färdig
impregnerad historia
Med den järnoxid som bildas
då betogen ruttnat
Inte före dess att jag nått taket
där jag målar av Gud