Var du smart nog att ta det där klivet eller väntade du på den där blicken som gav dig alla svar?

Det fanns så många gånger jag velat smeka bort en hårlock från din kind eller bara tagit din hand när vi gått genom stan berusade av månskenet och av varann, ibland drömmer jag mig bort till stunder då tystnad blir ett andrum och vägen mellan oss inte känns så lång, men sen var det de här med dagdrömmeri det är så lätt att sväva till landet där allting är perfekt där våra själar blir till ett...

Jag betvivlar inget alls inte ens att kärlek gör mig till en bättre man eller att dina tankar finns någon annanstans när det enda jag vill är att somna i din trygga famn....

Jag upprepar orden för mig själv som ett evigt mantra för att intala mig själv att lycka inte kan köpas för pengar eller att skönhet kommer genom betraktarens ögon men samtidigt tvekar jag konsekvent att lyfta blicken trots jag satt dig på en antik piedestal men det är kanske är precis så det ska vara att det onåbara behövs för att det vi kan nå ger oss tröst för stunden