Det var en trut vi såg,
som tuggade på mjöl,
ett gulvitt malet pulver.
Vete eller råg.

Och kanterna på truten
var suddiga att se.
En blandning av mustasch och läpp -
och färgen, den var bruten.

Ha ha HA HA, skratta truten då.
Ut yrde spott och mjöl.
Och rader två av tänder små,
de blottades och syntes blå.

Aj, aj, skrek jag, för jag hade faktiskt
blivit en smula skraj.
Det var något märkligt med VAD vi såg,
med truten denna dag!

När allt blivit ett minne blott,
kan vi börja resumera
vad Livet gav --
då truten sitt och vårt har fått.