Dagarna går.
Uppdriven av vakna
nätters tumult, sega
timmar, som jag slog ihjäl
i ohämmad extas under
tyngden av den
inrullande morgonen.

Majstången var fin
med gröna löv och
skära, lila och vita
lupiner, som senare
grånat, vissnat.

Carina säjer någonting
och jag säjer något.
Då ser hon på mej
med kisande ögon
och fräser: -Du är FALSK!
-Det är det DU som är!
säjer jag, lent. Hon går
sin väg, bort
i den blå dagen.

-Horan går i gårdarna!
gastar jag efter henne
och får ovett av herr H.

Efteråt förlät vi varandra.
Det skedda liknade en gammal dröm.
Och drömmar kan man ju strunta i!