Gondolen, hämtar
jord. Dresserar magnifikt
men blåser till havs.


Sommarnätter trängs.
Böckerna öppnas, sinnen
slutas för alltid.


Plastburkar, flyter
oförskämt såsom strömmen.
Erinrar mig själv.


Mörkret, höjer sig
som grässtrån under vintern:
Sänker sig nedåt.


Det töar i mars.
Se på mig! Jag är vanlig,
genom givmildhet.


I glömska faller
jag ned mot ödemarken
för att vissna bort.


Eskapismen övervakar
det bortfallande -
slutgiltiga.