Skyskrapor. De speglar himlarna och deras ljus: tycks vara en del av själva luften när solen speglas i deras fönster - men stora glasbyggnader hålls uppe av tung betong. Fasaden gnistrar, skimrar och tycks flyga, under tiden som deras själva inre är tungt; gjort av markens tyngsta sten, gjutet i orubbliga formar. För evigt grått, tungt och massivt. Att sitta i en sådan byggnad kan kännas som att flyga, trots det. Just nu flyger jag.

Jag sitter i höjd med de mellersta grenarna på de av hösten åldrande träden, har full uppsikt över de framjagande molnen på himlen och människorna på marken nedan och bortanför. Några löv bryter sig loss från den färgglada höstmattan – gräset, som fortfarande är grönt, skymtar när de dansar iväg.
Mina ögon säger mig att jag flyger. Prasslandet jag kan se i träden framför mig, säger mig att jag flyger. Himlens moln säger mig att jag faktiskt svävar. Korpsvarta fåglar hälsar mig med frasande vingar, de hälsar mig som en frände när jag flyter uppåt med dem.

Men så: mina fötter säger nej. De känner betongen under sulorna vill tala mina sinnen till förnuft.
”Du flyger inte; känner du inte betongen under fötterna? Känner du inte heller stolens stöd mot din rygg, mot dina lår? Skulle inte vinden leka i dina kläder, i ditt hår, om du bars på dess rygg, i dess armar?”
Jag säger nej. De säger jo. Jag säger: ”Jag är Peter Pan. Jag tror på älvor, är ett förevigt-barn. Min fantasi ger mig vingar.” Fötterna och betongen fortsätter barskt: ”Du är ett barn. Ingen kan flyga förevigt såsom du vill, ingen kan vara så lätt – och ingenting är heller så enkelt. Känn hur Jorden drar dig till sig. Jorden älskar dig.”

Och visst kan jag känna det, trots allt. Jag känner hur Jorden vill dra mig till sig, hur den längtar efter att helt få ner min tyngd på sin hjässa igen. Jorden älskar mig, Jorden vill kyssa mina fötter. Jag älskar också Jorden; det säger mig mitt hjärta, fött av Jorden, närt av Jorden. Betongen i byggnaden drar i mitt hjärta – mitt hjärta som jag vill ska vara av luft och lycka, men som är fött av Jorden och har dess tyngd och djup. Glaset är bara en illusion av himlen. Glasbyggnader är bara en avbildning av vind, luft och deras frihet.

Precis som en glasbyggnad har jag en stomme av betong, en stomme av sten. Jag är kommen av Jorden, och ska en gång återgå till dess famn: mina fötter påminner mig om detta. Jorden är tyngd, även om den är liv – men Jorden är också barmhärtig, inte helt igenom lika hård som sten. Den låter mig drömma att jag kan flyga ibland, ändå.

Jag ser ut genom de stora rutorna av glas. Ser på mina vänner träden, med de vackra löven av eld. Sprungna ur Jorden, såsom jag. Glasbyggnader lyfter mig.

Jag går på vinden. Nu när mina fötter låter mig drömma, leder de dig mig på vindens rygg.

Min fantasi ger mig vingar, mina fötter ger mig grund. Jag är ett barn av Jorden, ett förevigt-barn från långtifrån.

Jag är en liten nästan-vuxen drömmare som sitter i ett hus av sten och luft.