Den elvaårige pojken vaknar på morgonen djupt deprimerad och utmattad

efter ännu en natt med överjävliga mardrömmar, han har kissat på sej i

sömnen, och hans så kallade mamma ger honom en örfil och skäller ut honom,

sen är hon knäpptyst resten av morgonen och tittar inte på pojken. Hans

styvpappa vaknar gravt bakfull och börjar på en gång att supa, och han hotar

pojken med att dra in veckopengen om han inte har alla rätt på matteprovet

samma dag, matten som pojken har det allra svårast med. Pojken lunkar iväg

till skolbussen, och då slår psykosen till, han ramlar omkull och vet inte vem

han är längre. Han börjar ta av sej alla kläder tills han är helt naken i

vinterkylan, och så börjar han skrika ett ihållande illvrål. Han blir inte insläppt

på bussen, så han börjar springa mot skolan och fortsätter att skrika.

Han rusar in till rektorn, och bajsar, pissar och

spyr på golvet, och lägger sej i fosterställning och börjar skaka i panikångest.

Man ringer efter ambulans, och pojken körs till barn- och ungdomspsyk.

Där påbörjas en lång process av psykoterapi, och han blir inlagd i flera

månader. Socialen kopplas in och pojken blir placerad i en fosterfamilj, som är

funktionell på alla sätt, med kärlek och trygghet, och han börjar på en ny skola

där han inte mobbas. Han kan äntligen andas ut och slappna av och komma

till ro, och han börjar sakta må bättre och kommer tillbaka till ett gott,

mänskligt och meningsfullt liv.