Vi såg honom mer och mer sällan
den lyckliga poeten med leende som gryningen
och livsglädje som de stora forsarna

I början var det värt att uthärda de mindre bra sidor och stunder
Vi accepterade… för vi visste att den rena lyckan fanns där än
och allt som oftast dök den upp

Tiden rusade framåt, som den alltid verkar göra.
Med den växte ondskan och förtvivlan sig starkare
Få stunder av lycka blev till inga
Vi gav upp, övergav, lämnade honom
till sin egen destruktiva desperation

Till början var lyckan genomsyrande, vi alla njöt igen
Livet och elden dansade igen, med oss
tillbaka var skratten och det vilda skålandets njutning
det vilda ocensurerade nattvrålet

Men sen… vad hade vi gjort?
Vi hade kommit vår vän, vår kamrat, till korta.
Ljuset blev svagare… slocknade
Vrålen försvann i vinden… vänd andra kinden
Glasen krossades i våra händer

Det påtvingade onda segrade, inget kunde rädda honom från lovade öden
Det fanns bara han… och döden