Stormen kör över dig som en nattsvart pestskugga. Alla som är mindre och självömkande sveps med likt det sönderbrända, redan använda.
Tusen maskingevär pepprar sina blyförsedda hatprojektiler rakt in i ditt nu, ack så mörka inre. Varje träff ger dig en ny riktning. En knuff mot stupet. Fallet från stupet är inte högt nog att ta kol på dig och dina vedermödor. Bara nog att bryta båda benen. Liggandes på botten försöker du kräla dig upp. Tjära, lera och brutna ben håller dig i ett skamgrepp. Du förlorar sakta men säkert bollarna. Meningslösheten berövar dig den enda ljusglimt av hopp din fåfänga så fåfängt försökt hålla fast vid.

Här nere i avgrunden finns inget hopp. Här skålar vi i billig whisky, äter lama ostar och middagar utan sås. Belsebub vaktar med högaffeln väntandes att den lilla strimma hopp ska infinna sig, som han så älskar att förgöra gång på gång.

Lidande är livets flod