Det är natt
det blir morgon
och snön staplas på hög
ut stiger min fjäderlätta kropp
och genom det kalla
isen som bryter ned
förvandlas allt
till ökensand
och karavaner
kvarglömda ruiner
med minnen av skuggor
som om ingen tog med dem
tillbaka
husväggar utan
innanmäte

allt kvar
är en vandringsled
flyende gestalter
jag söker en plats
mellan ödeläggelse
och vatten
det torra själsliga
vidder som är sand
som är snö

det känns som om jag
förlorar en sko
som om allt hår faller av
kläderna blir trasor
fladdrande i vinden
bevingar mig
uppåt

den vägen är den enda
vägen hem