Jag har alltid undrat över vad som är bra poesi.
Det som tilltalar flertalet eller det som bara en sorts inre krets begriper sig på?
Nu får jag kanske aldrig veta det heller.
Men en sak vet jag och det är att om bara pappa ler och nickar mot mig, han ser att jag finns.
Det borde slå all poesi i världen.