alla förväntar sig
hon fixar det på sitt sätt

hör vilken stark röst hon har
se så hon viftar med armarna

kvinnokraft som utmärker sig
i en manlig grupp

alla förväntar sig
att resurserna är oändliga

hur många gånger hon än
knuffas omkull

tar den sista tron
på att de som står nära i släkt

också är de som bryr sig mest
gång på gång

får hon åter fråga sig
är det verkligen normalt

att man som planta
ska växa alldeles ensam

stå i storm och spöregn
snällt blomma till våren

roten känns som den
sakta börjat ruttna

dags att byta kruka
dags att flyga som frö

fritt i luften
med en hemlig dröm

att bli uppäten
av en fin koltrast

in i värmen
den eviga