Stoft av bröd
rullar nerför
min tröja av blues.
Ostbitar hoppar
på min nos.

Sanningens sömmar,
slitstarka,
av silvertråd
håller för
hårdaste dåd.

Glömd av alla
i Tiden,
utom av mej själv,
tvättar jag min lekamen
i Nyttans älv.

-Den förövare,
vars gärningar
och brott sonas,
från värre Hämnd och
Straff förskonas!

-Vackert tal,
gyllene regler,
fromma teser.
Vad gäller detta
den som det läser?

Jag tar
ditt huvud
mot mitt knä.
Smeker din flint,
tar loss dess tupé.

Mina ögon
gnistergröna och
dina outsägligt blå.
Våra blickar möts å något
blixtrar till just då.

-Vad säjer du?
Du talar så tyst.
Jag inte höra kan.
Kom igen, förtälj mej -
- om vad vi inte hann!