Håller på att ätas upp
av ett inre väldigt mörker.

Blundar och hör
bedövningens surr.

Dagarnas ljus är
bara tunna hinnor.

Mitt inre ljus
är en smal månskära,

som håller mej uppe,
sätter köttet på plats.

Vätskorna är ännu vid liv
fast man undrar :

-Vad i hela friden
skall det bli av mej?

Verkligheten dukas upp
så långt jag kan se

framför mej. För egen del
börjar jag sacka efter lite.

Framtiden flyr
alltlängre bort ini skyn.

Man är fast i
en relativ forntid.

Vi sprattlar fåfängt
i tidens marionett-teater.

Någon har placerat oss här
och går omkring och släcker ljusen.