Glömda stunder
jagar i
ryggraden,
uppåt, neråt.

Kanske, man är i
ett led i evig
fortvaro - utan att
veta om det.

Nog satt jag i
rymdens hörn
och smög in i
gryningens stråk?

Visst stod jag i
manshögt gräs,
där grodor kväkte
och månen log?

Såg jag inte
Adam springa ut ur
bastun och rulla sej
naken i snön?

Fick jag inte
en valnötssekretär
och gula orkidéer
på min 70-årsdag?

Dog jag inte
så många gånger,
så att jag höll på att
glömma - Livet?