Livet måste gå vidare, även under hotet om
total utplåning. Oavsett utplåningen infaller
eller uteblir så har man i vilket fall försökt
att hantera verkligheten som om livet skulle

gå vidare. Så gjorde det med ett fartyg resande
folket under fartygskatastrofen med Titanic
och så gjorde man även under såväl första som
andra världskriget. Med eller utan en själv så

finns alltid möjligheten att livet går vidare för
de närmast sörjande. Skulle livet släckas av en
propp i hjärtat eller hjärnan så kvittar det om
den där utlovade katastrofen uppenbarar sig

eller ej. Den döende kommer kanske aldrig
hinna uppfatta varifrån döden kommer eller
att den alls kommer. Kanske är det bara som
att råka somna på sin post och så bara inte som

finnas mera sedan. Då har det möjliga minnet
av händelsen heller intet att berätta. Nu är det
emellertid så att allt som idag existerar och allt
som funnits till under alla dessa år sedan kända

universums födelse. Alla liv som tänts och släckts.
Allt arbete och alla upplevelser har utmynnat i en
enda central händelse, din egen födsel. Tänk dig
detta att allt utom ditt eget liv som finns och har

funnits just för din skull. Livet och verkligheten
har väntat på dig, likt kulisserna och de mer
som birollsfigurerna i en film eller teaterpjäs.
Så föddes du, kom till världen och så har du allt

detta att tacka som hela denna tid omgivit den
som är du. När du går i graven kommer det inte
att försvinna bara för att du försvinner. Ännu en
kommer att födas då ditt livs lampa slocknar

med ett plingande ljud och en verklig som där
ljusblixt. Då kommer allt som tidigare funnits och
nu finns att ha väntat på denna unika födsel och
välkomnar då detta nya liv till att axla ansvaret

och till att inträda i huvudrollen i sitt liv. Andra
människor är bara staffagefigurer, bifigurer och
sekunda i betydelsen som av att du alls finns här
i denna din verklighet, som någon känner till den.


(Texten har legat och vilat upp sig sedan 2012 12 20)