En man såg ut som Tiden
själv, då han kom gående
under gatulyktors
blida sken
på en bro
i nattligt dis.

Jag tänkte på svarta
ögon, - Solens
onda frukts, som
hade stirrat förbi
utslagna blomklockor
i en förgången sommar.

När Tiden var ung,
förstod han vägen från
den slutna knoppen till
det vissnade lövet, - men
såg att det var ett större
gap i motsatt riktning, -

- genom regn och jord.