Det knakar i isen, den sätter sig fast
Det knakar i isen, det smäller
Sprickor som bildas och tätas i hast
Då vatten i sprickorna väller
En körsång från viddernas otämjda makt
En körsång om livet från obebodd trakt,
den kristallklara natten som bär den
denna julsång som handlar om världen.

Den som i julnatten söker sig tröst
till vars gudomen ej längre talar
Finner nåt större när isarnas röst
sjunger ut i oändlighetssalar
Som det minsta av allt, blir man inom sig störst.
Denna sången som släcker den ständiga törst
Av att livet ständigt förklara
Man kan nu sitta stilla och vara.

Känna att vara en del utav allt
och kan fira sitt inre med alla
Isarna sjunger för vädret blir kallt
Och händer och kinder blir kalla
Livet som biter sig fast i ens hud
Stjärnorna blinka för dig utan gud,
likt änglar så sköna att skåda
Och doften från gran och från kåda

Tillbaka mot stugan kan styra ditt steg,
förlöst utav issång och stjärnor
Där glöggen är kryddig och kolan är seg
och julen har ta'tt våra hjärnor
vi höjer ett glas för att festen är god
I mörkaste timmen så repar vi mod
I mörkaste timmen vi skålar
för den jorden dit stjärnorna strålar.