I väntan på stenarnas sång där barnen tystats ned
av de räddaste regelryttarna
vågar jag bara nynna lite tyst (så att det knappt hörs)
i de skrämda stenpelarnas arkad, där de står tätt bredvid varandra
och tjuvlyssnar efter livet, tjuvkikar på glädjen – och räds. 

Men en dag – ja, en dag – kanske redan i dag?
jag skall dansa – vilt skall jag dansa omkull
pelarna som hindrat i rädsla. 

Kontrollen är inte längre er
den är gången ur era svettiga händer
men en dag – kanske redan idag?
skall virvlande glädjetåg gå
genom dalarna och över bergen
genom öknarna och över haven –