Det här som vi har emellan oss är ett förhållande, och du säger att du inte är bra på sådant... Jag är verkligen ingen expert, men jag försöker i alla fall... 
Jag börjar bli trött på att försöka själv.

Det är jättemysigt att följa med din familj till Island, men det känns som om det var din familj som fixade det, inte du. Som om de kommer ihåg att bjuda med mig oftare än vad du gör... 
Jag vill inte vara din flickvän bara för att jag råkade vara där hela tiden och när du frågade dina vänner vad de tyckte så var de inte emot mig. 

Jag vill att du ska vara förälskad i mig. 

Det känns inte som om du skulle korsa berg och hav för mig, och det kräver jag inte.
Men det känns som om jag skulle be dig gå över en kulle så kommer du fråga om det är jätteviktigt för mig och om jag promptar så kommer du säga "okej då". Med en suck.

Jag vet att du är trött och stressad. Men jag undrar hur mycket du bestämt dig för att vara 400 år gammal. Du är 25. Du kan fortfarande ha kul och festa. 

Men när du väl har kul och festar så är jag aldrig där. Och det börjar bli för många gånger för att vara ett sammanträffande.

Du säger ofta att du älskar mig. Men du är inte först att säga det.
För mig har det inget värde. 

Och av alla andra löften du givit mig har du brutit de flesta.
Några har jag gett upp att vänta på.

Jag vet att det är löjligt att vilja gå på en dejt. Men jag har aldrig gjort det, och någonstans finns väll tanken att jag vill göra det innan jag dör, att det hör ungdomen till... Och när vi nu varit tillsammans i sex månader och du fortfarande inte "hunnit" ta mig på en riktig date... Då känns det som ett kvitto på att vårt förhållande inte kommer hålla. Som om jag snart kommer ha någon annan. Och jag orkar inte det. Jag gillar DIG, jag vill inte ha någon annan. 

Det har blivit viktigt för mig, med födelsedagspresenter och julklappar och dater. Jag vet att det är löjligt och ytligt, men det är mina känslor. Och det förvånar mig att när du märker hur jag känner så bryr du dig ändå inte mer.  Du glömmer min födelsedagspresent, din julklapp till mig var något jag redan har, och en bok jag bad dig köpa. Jag bad dig köpa den boken för att du frågade mig vad jag ville ha. Jag hade två gånger innan det pratat om hur jag ville ha boken. Jag hade varit så obvious att jag sa att boken "skulle vara en perfekt julklapp till mig". Du hörde mig inte. 

Jag hatar när folk inte lyssnar på mig. Min revansch är att säga de viktigaste sakerna då. Det är då jag berättar hemligheter. När folk tror att jag bara babblar. Jag babblar aldrig. Jag tänker på allt jag säger. 

Nästa gång du ringer och frågar om jag vill att du ska köpa med dig något så ska jag be om en blomsterbukett. Men jag vill inte ha den då, utan om ett tag, den ska komma som en överraskning någon gång jag verkar ledsen. Och kanske, kanske tror jag du har glömt bort det efter ett tag och så blir jag ledsen och så kommer du med den och så blir det en glad överraskning. En som säger titta! Jag lyssnar och minns och bryr mig och förstår att det var viktigt för dig.

Men jag tror inte det. Jag tror du glömmer och det går längre och längre tid tills jag också glömmer, och det enda som finns kvar är känslan av att du inte lyssnar
inte minns
inte bryr dig...

För du VET att det är viktigt för mig, jag är bara inte viktig för dig.

Och om du läste detta skulle du högljutt protestera; säga att jag visst är viktig för dig. Men det skulle bara vara ord,

aldrig handling.