Cigaretterna är slut, så tillvaron känns tätare än vanligt.
Det är en tunnel mellan oss, endast en tunnel och mina steg tycks inte riktigt våga gå där jag går, till dig.?
Du tittar ner där du går, jag letar efter din blick, söker den. När du ser mig så ler jag och faller ner i din famn. Du säger att du har saknat mig men jag svarar inte.
Jag vill inte röra mig eller förändra någonting om än bara en millimeter, allting ska vara precis som det är.
Du existerar, jag känner dig och jag hör dina andetag. Lever jag??
Utanför regnar det och jag älskar hur jag hör regndropparna falla mot marken utanför utan att riktigt registrera det. Finns det någonting utanför? Existerar det någonting annat än den här flickan som så ömt sitter mellan mina ben?
Jag vill inte svara. Behöver jag svara, eller kan jag fortsätta att låtsas som att det inte existerar en värld utöver det här?? Vägarna krokar sig när vi tar våra tunga steg bortåt mot någonting vi inte vet om. Vi vet inte var vi är på väg men vi tycker om att vara på väg någonstans.?
Kritiserade ögon stirrar mot oss när du kysser mig, när jag kysser dig. Finns det någon som förstår? Nej, ingen kan förstå hur jag känner när våra tungor möts. Ingen.
Spårvagnarna rullar fram utan att märka hur himlen gråter och vår uppmärksamhet är fastfrusen vid varandra så vi märker inte att vi åker åt fel håll. Jag hör någon som förklarar, men jag kan inte få orden att gå ihop när min koncentration bara riktas mot dig. Så vi går av, möts av regnet igen.? Nu är vi på väg någonstans och vi vet vart vi är på väg.
Jag håller din hand och när tunnlarna omfamnar oss så håller jag lite extra hårt. Tunnlar gör mig nervös, berättar jag för dig. Du nickar.?
När vi åter igen känner marken under våra fötter så känner jag mig frustrerad, jag vill fly härifrån.
Vet du om att jag har svårt för nya människor, svårt för att göra saker som jag inte känner mig trygg i? Vet du om att jag har svårt att bryta mig loss?
?Jag ser någon med svart hår som kramar om dig, jag ler nervöst. Vågar inte riktigt ta tag i situationen som jag vill kunna göra, så jag sitter inne i en främmande lägenhet och ler i tystnad.
Jag ser hur du skakar på huvudet flera gånger om, pustar och tar tag i telefonluren. Jag vet redan vem det är men jag vågar inte säga någonting, rädd för att någon ska höra.? Du sitter mot en vägg flera meter ifrån mig och jag ser dig. Jag ser hur dina läppar rör sig och jag hör vilka ord du skriker. Jag sitter långt ifrån dig och tänker att ”Minuterna går, klockan tickar och jag vill ha dig nära mig igen. Varför är du så långt bort?”
Du står med ryggen mot mig och när jag hör dina tysta tårar så jag omfamnar dig och låter dig falla i mina armar istället.
?Du säger små ord och jag lyssnar alltid på det du säger, jag ser alltid dina läppar när dom rör sig.
Kanske är det cigaretterna eller så är det du som får det hela att kännas säkert.
Jag kysser dig när du tittar bort och jag älskar att känna din hud mot mina läppar.
?Flickan med det svarta håret går ut i den kalla luften, vi blir ensamma. Du ler. Jag tycker om när du ler.
Att jag får röra varje millimeter av din hud gör mig lycklig på ett plan som jag aldrig trodde var möjligt. Jag blir rädd när du vågar släppa in mig och jag vågar inte sluta lyssna på dina andetag.
?Jag har en tendens att trycka ifrån mig den jag vill ha närmre och att ta sönder den jag vill laga, vet du om det här?
När jag hör dina andetag bli snabbare och snabbare så vill jag frysa tiden, stanna kvar. Tankarna cirkulerar om att det kommer ta slut snart, att denna flickans hud inte kommer att vara i kontakt med min hud så länge till. Snart är det brutet. Jag slåss med mina tankar, märker du något?
?När vi åter kommer i kontakt med omvärlden finner jag tjugofem missade samtal men jag orkar inte tänka, jag vill inte att den där världen ska finnas. Varför kan jag inte bara få existera här, nu??
Spårvagnen rullar fram medan himlen gråter, jag stirrar ut ur ett fönster och ångesten slår i hela kroppen. Din hud är inte längre i kontakt med min hud. ?Varför är det så?