Dantes dagdrömmerier där han sitter fängslad i en människobur

Hur länge? Ja hur länge har jag suttit här...Det är svårt att räkna, eller jag kan inte..dagarna flyter samman till en o samma dag...
Mitt sista verk är skrivet och vad mer har jag till denna värld att ge?
Vad mer?
Blott bitterhet.

Min landsflykt har fått min själ att tyna bort..
Min dotter kan inte få se mig så här...
LaPia vart är du? Är du här? LaPia!! La Pia!
Det var så länge sedan vi såg varandra nu..
Pietro! Kan du inte skriva till mig...jag saknar er så mycket!

Fånge i min egen bur..sitter jag här.
Febern har kommit tillbaka..
Jag kan inte..

Vart tog min fru vägen? Gemma! Gemma är du där?
Jag är här i Ravenna! Kom min älskade, kom till mig!
Varför kan du inte komma hit till mig.??
Ser du mig! Jag sitter här!!1

Hallå, vem där!
Är det du Guido? Guido kom och hjälp mig jag dör! Ge mig något att dricka..
Jag är så törstig! Min själ brinner upp! Mina kinder, min panna...

Hallå!

Vem där?

Hallå, vem där?
Det är så mörkt, jag ser inget.
Beatrice!
Beatrice, är det du?

Ja,min älskade det är jag.....

Är det verkligen du...
Men du verkar vänta någon..gör du det? Väntar du någon, nu, här?

Ja, jag inväntar min herre. Han kommer snart.
Hon bar en vit klänning, liksom en brud vid giftemål.
Och när ska du flytta hem igen? sa hon förhoppningsfullt.
Hennes ögon log..

Jag var tyst en stund.
Hem...Hon sa hem, som om det var här jag hörde hemma. Vid slutet av..

Jag svarade något om att mitt barn behöver mig där jag är. Mitt barn behöver mig just där jag är och att tiden inte var mogen än. Jag måste tillbaka,tillbaka...

En dag korsas våra vägar åter, tänkte jag...men svarade att skogen kanske är kvar där vi en gång slog upp vårt första läger i vår ungdoms tid.
Men... den skogen..kanske inte är kvar idag..fast, berget, berget skulle nog stå kvar. Vårat berg som vi brukade gå upp till och se ut över den lilla byn.
Huset på toppen och den vidunderliga utsikten över trakten.
Rötterna till vårt ursprung. Örnens, björnens, vargens och älgens rike. Den vida skogen med bergen, sjöarna och dimmorna.

Men vem har ännu hört om det Vita Berget och Rim från Fjärilsdalen?
Ingen, för ingen har ännu berättat om det. Bara om Paradiset, Helvetet och den förbannade Skärselden...den förbannade vägen.

Brevform
Beatrice!
Ända sen den dagen där vid tröskeln till våra liv så har du varit med mig Beatrice! Vi har alltid burit varandra du och jag, utan att veta om det.
Våra tungor talar samma språk och våra ögon väcker samma känslor och våra kroppar samma lustar.
Från den första dagen jag såg dig så har jag förstått vem du var Beatrice.
Jag ser i ditt ansiktsuttryck att du ännu inte vet vem jag är.
Men om du stannar upp och ser dig omkring, andas och vågar ta in mig, så kommer du förstå vem jag är.
Jag är här, hos dig just nu!

Då vi möts i våra blickar så känner jag att vi båda vet vem vi är.
Vi är här för varandra, du och jag.
Mitt bröst fylls av lust och universums stjärnor jublar då våra blickar möts.
Vi blir ett! Vi blir ett här och nu! I samma rum. I samma rum!
Du och jag. Känner du, känner du hur varma vi är..

Jag har försökt att inte missbruka ditt namn och jag har försökt att inte tala om dig. Men jag känner så starkt din närhet att blotta tanken på dig får min kropp att darra av längtan och förtvivlan. Som en dagg i morgonljuset, oviss om sitt fall kring morgondimman.
Du mitt morgonljus, min räddning och... mitt fall!

Sen skildes våra vägar...minns du?
Du sökte dig mot Väst och jag..ja, jag drog mig långsamt bort mot Öst.

Så djupt blev schaktet där vi gick åt skilda håll att hela mänskligheten tycktes falla i dess avgrund för all tid och evighet...
Men jag talar till dig nu... ja, jag talar till DIG Beatrice! Du, mitt ljus, mitt liv, min väg, min dag. Min anledning till min existens! Mitt berättigande till min levnadslust och min levnadskälla.

Våra liv! Hur var det tänkt? Fanns det någon tanke bakom våra liv?
Då våra vägar gick isär började jag skriva till dig. Först i tanken, sen i hjärtat och nu i ord på blanka vita papper.
Svärtan gör mig levande!
Skriv till mig och besvara mina brev!

Jag ser hur stjärnor kommer farande med sanningsbuden från Orion.
Här fängslad i en Människobur kan jag höra världens änglars kör sjunga för mig!!!

Ja, jag hörde världens änglar sjöng i kör från Öst..då jag såg dig den där natten..

"Det hade fallit tusen stjärnor den där natten
då tusen vita hästar över vintergatans bro
for bort mot
evigheten.

De hade kommit farande från bältet i Orion
fast beslutna att skena över hela himlavalvet
likt en kaskad av efterlängtat ljus bland
mörk
materia.

O jag hörde världens änglar sjöng i kör från Öst...
O jag hörde sju Herdas röster tala...
O från 7 evigheter bort kom ett ljus
i färd mot livets
innersta
kärna.

Så tände du mitt inre Universum!
O vår dag lystes upp
O rymden anslöt sig till
kärlekens
vägglösa...
rum."

Jag minns den tiden då dina ögon blev min sjö..minns du Beatrice?

Tystnad...

Dante skakar gallret....
Ingen är där utanför..
Men innanför är allt som händer.

Och nu möts vi åter igen, på trappan till vårt hem. På trappan till vårt hem...
Är det här vårt hem? Är det på denna ort som det är meningen att vi skall tillbringa vår evighet? Är vi hemma nu? Här vid trappan till vårt hus...

Kanske vi båda längtat hem långt före vi mötts...innan du kom till mig. Innan vi fann varandra på tröskeln till våra liv. Långt innan våra blickar landade i våra hjärtans djup. Innan tid var funnen i våra sinnen och längtade ut till våra tysta tungors tal.

Vi kommer korsa våra vägar åter sa du då! Du sa det i din blick till mig. Och jag förstod vad du menade medan jag vände om och gick...

O herre Gud! Jag blir tokig av att inte veta!

Jag äter känslans frukt i hopp att finna den inre kärnan,
av samlat förnuft!
Jag sprängs i ett tomrum utan eko, där svaren aldrig kommer åter!!
Jag dör av tanken på att inget veta!

Ändå är det det jag vill. Dö i tanken och .....inget veta.

Vänta!
Gå inte!
Lämna inte rummet utan mig!

Härifrån ser jag hela skådespelet, och hela världen kan se mig....
inifrån sig själva.

Jag faller genom tiden liksom sanden faller vid den dömdes timglas.
Dömd, och gömd i denna bur! Är jag människa eller odjur!! Släpp mig fri!!
Släpp mig fri! Fri!
Dante sätter sig ner i buren...utmattad.

Jag kan ännu höra fågelsången och sommarvinden viska genom hängbjörkens unga försommarlöv. Och jag kan ännu känna gräsets mjuka strån under mina bara fötter.
Men det var längesedan som jag kände friheten i din himmelska blick och ditt varma mjuka leende.
Här är bara mörkt och svalt. Är jag människa eller odjur. Är jag buren eller är jag bara fången? Fången utan att få vara...fri i tanken av att vara buren. Buren av dig! Buren av dig min kära lycksalighet!

Min kära Beatrice!
Du har sett mig naken likt ett barn, utan kraft att motstå all världens grymheter. Jag har sett dig långsamt växa. Jag har burit dig och du har burit mig.
Du har sett mitt hår börja falla och mitt ansikte formas av tidens lycka och olycka.

Men, säg mig min lycksalighet...hur hur skulle vi leva våra liv?
Är min vilja även din min lycksalighet?
Eller lever våra viljor i en glänta av en tröstlös skog, på löv av minnen långt från sommarsolens värmande strålar...i skuggan av oss själva?
Där våra orosmoln söker oss som höken efter sorken???

Ack,smärtsamt faller tidens regn och smärtsamt föds vår gråt vid livets källa.
Röda träd i livets höst.
Vem kan hela denna hetta?
Vem kan känna denna sorg,
om inte du
mitt sanna ljus.

Jag vill åter känna!
Känna rymdens stjärnor växa inom mig! Rym mig!
Rym mig min lycksalighet och visa mig din storhet,
genom ord och bild och gärningar!
Bilda min fantasi, skapa min väg och lyft mig till din närhet!
Fri som fågeln! Låt mig flyga upp i himmelen!
Vänd inte om, trots att ljuset inte vågar!

Beatrice vänder sig om och öppnar dörren till buren.

Låt oss minnas denna stund! Jag sänder en tanke till evigheten...ifall vi någon gång kommer behöva den...

Tack, Beatrice min lycksalighet! Men du måste vända om och gå nu!
Gå mitt längtans ljus och klara sken. Gå dit ingen finner dig! Gå bortom berg och dal. Gå bort från livets vilda vindar. Gå till benen viker sig! Res dig upp och gå igen! Trotsa allt ljus och berg och dal, skuld och skam och samvetskval...
Gå dit ljuset inte längre vågar!

Sträck dig över hela min skapelse och rym den värld du förtjänar, till den värld som från början förtjänat dig!!!

Beatrice
Men vem skall spegla månens sken och solens första morgonljus, och barnets blick vid livets allra första dag?
Vem skall trösta människan vid bergets kam där hennes livsstig stuptvärt stupar?
Vem?
Säg mig min kära vem?

Dante svarar:
Ingen!
Ingen skall trösta människan vid bergets avgrundsdjup, och ingen skall finna henne fri!
Ingen skall leva i all evighet och ingen skall för alltid vara död!
Och ingen skall färdas genom rymden där ingen stjärna längre söker brinna.
Och först då...
så blir allting åter tyst
och stilla.
...................lång paus...............

I detta tysta intet skall ett kvanta från ditt levnadsöga falla så att tomhet åter väcker liv i rummet,
såsom skaparen till alltet i oss ständigt gör.

Vänta mig Beatrice och jag skall vara hos dig!
Ingen är som du mitt morgonljus.
Jag skall alltid vara hos dig...
nära...
liksom gryning gifter dagen under ljusets första sanna timma.


En evighet senare...
Dante är frisläppt och lever sina sista dagar...

Kanske, kanske...Kanske!
Det växer!..
Växer i mitt bröst och jag kan inte sova då försommarljuset påminner mig om dig.
DU, du som väckte mig till mitt livs första sanna dag.
Nu sitter jag här på trappan igen och ser ut över Månljussjön. Glittret talar till mig och säger att du är nära.

Säg mig min lycksalighet, är du nära?
Eller är det bara stundens ljus som lurar mig från minnets mörka stig?

Beatrice (Den lycksaliga) svarar

Jag är hos dig, dag som natt! Under dagen bor jag i ditt bröst och om natten fyller jag rymdens alla hörn av ljus med längtan efter dig.
Din rymd är min boning och jag skall alltid vara dig nära.
Hur långt ifrån varandra våra kroppar än må vara.

Den evinnerliga frågan ställs i kör från mänsklighetens röst:

Beatrice, varför stiger du inte ner till människan och stannar hos henne dag som natt?

Beatrice svarar:

Min skapelse! Min kära människa!
Jag är ju hos dig
alla dagar,
intill vägens slut.