Anteckningar vid Månljussjön

Jag har alltid älskat solen, inte som en Gud utan mer som en mor som med sin värme ovillkorligt fyller livet med ljus och omtanke. Som om hen var själet till allt liv, vilket så faktiskt är. Solen är början och slutet. Då den slocknar ryms vi inte längre i universums ljus längre. Då är mänskligheten dold i evig glömska. Och aldrig kommer något liknande åter, för det vet vi. Det som kommer åter kommer aldrig åter i samma dräkt. En ny form och en ny dräkt väntas då. En form långt bortom människans vildaste fantasi.
Men nu är det åter kväll och månen börjar snart sin bana, sin trogna tysta bana.

"Atherrorh vaknar i mig. Inte som en storm, men som en viskning genom sprickorna i mitt åldrande sinne. Han var aldrig någon annan – bara jag, när jag lyssnar till det jag alltid försökt glömma."

Jag drömde om skiffret igen. Den gamla versen från Jarmodastammens skiffersten visades tydligare än någonsin, ristad i eld över Keltharos’ fjälliga hjässa:

"Jag har en Drake, jag vet en Häxa, jag kan en kod.
Ett hav är salt, en fot är mjuk, en sten är hård.
Jag har en drake, jag vet en häxa, jag kan en kod.
Jag har en drake, jag ser en fågel, men, hör ej sången.
Det finns en drake, det finns en saga, men, var är fången?"

Jag kände plötsligt att fången i skiffret... är jag. Den enslige. Bunden till Atheroths öde. Men jag kan inte lösa det ensam.

Rim... Beatrice... deras röster bär världssjälens ton. När de sjunger tillsammans rör sig något i själva världens ben – det är som om rötter under marken viskar i mig. Deras sång behövs vid Drakporten. Den måste nå Keltharos, inte för att segra, utan för att befria.

Vibrationerna från deras röster kommer att lösa kodens gåta – spräcka det som hållit Atheroth sluten inom mig, och kanske även den sista låsningen mellan norr och söder, öst och väst.

Jag såg i en syn hur Beatrice bar den blå stenen och duvan Menini glimmade vid hennes hals. Rim bar svärdet från Rin och den svarta stenen i sitt bröstfack. De är nycklarna. Jag förstår det nu.

Så mitt nästa steg är klart.

Jag måste samla dem – inte bara till kampen, utan till drakens hjärta.
Vad är då drakens hjärta? Modet,handlingen eller den rätta tanken och inställningen.

Och där, vid porten, kommer Atheroth träda fram – inte som en annan, utan som den jag alltid varit men aldrig vågat vara. Och världen ska höra sin egen sång igen. En röst från djupet av världssjälen själv.