Jag har börjat förstå att jag aldrig någonsin kommer att få känna den där uppriktiga lyckan tillräckligt länge för att registrera den då misstagen jag förgyller min vardag med uppstår utan att jag reagerar.
Jag vet så väl att jag aldrig någonsin kommer att få behålla det jag innerst inne krälar efter tillräckligt länge för att uppskatta det då misstagen jag präglar fram förstör den vackra ytan.
Jag har slängt alla mina sylvassa vapen som var menade att användas mot mig själv och gjort fred med mitt eget sinne och min egen kropp för att nu stå här och inse att jag är helt försvarslös mot den krävande ångesten.
Jag har börjat inse att jag aldrig någonsin har funktionerat med andra människor och insikten i att jag förmodligen aldrig kommer att kunna göra det heller får mitt hjärta att hoppa över några slag i en panikartad räddning att inte sluta slå.
Jag känner hur förgiftat mitt inre är av alla sorters självförakt och ångestincidenter och jag leker med tanken om att någon gång få andas ren luft igen.
Jag har insett att livet är värt att leva men jag har ännu inte kommit på lösningen om hur det ska vara möjligt.