skrapar knäna mot marken och lämnar avtryck som
aldrig kommer uppmärksammas
har levt som en isolerad kuf, men det enda som givit mig
en lagomt rus, är att känna huden delas
som en skärseld
stanna kvar eller ge hädan mig

vissa dagar behöver jag övervakning, andra dagar
inbillar jag mig att det är kameror i varje vrå
kan inte gå längs med stängsel utan att fastna i dom
kan inte tänka på existens
utan att undra vem som skapat den
och varför
allting handlar om att färdas i den