I pappret, blankt och vitt, en penna
små blåa ord begynner rista.
Vad ska, väl, bli av dikten, denna?
En snabbis - eller en lång lista?

Det går inte att förutsäga,
hur Landet ligger om ett par år, -
hur vi kommer att gå tillväga:
för att läka alla hemska sår, ---

för att ändra Världen, - allas vår, -

för att göra så vi bättre mår,

för att torka mången ledsens tår,

för att se till att vi Lyckan får,

för att vi till Morgondagen når,

för att vi ska slippa möda, svår,

för att varje hjärta taktfast slår,

för att slippa bäras bort på bår,

för att känna till vad Skriften spår,

för att veta var vi själva står

och

för att följa - rätt - den Allom rår...

- - - -


Ljuset bryter fram i arla stund --
Natten går hädan i detta nu.
Men jag har ej fått den minsta blund.
Evighet på mitten gått itu!

Nej, ingen vet vad som ska hända.
(Undrar, om mitt poem är trasigt...?)
Historien skall bladet vända.
Blott Framtiden på hand får facit!