Om man kunde le. Le sådär på riktigt, utan att få ont i ansiktet, utan att skrämma bort. Om man kunde öppna dörren och gå ut i världen. I fyrtiotre dagar har jag suttit vid köksfönstret, räknat möjligheterna som gått förbi i snön. Väntar på våren, men januarikylan säger att det långt kvar för livet att komma tillbaka. Jag kan inte le, får kramp i kinderna och vänder mig bort. Ifrån. Kan inte gå över trösklar, men bygger broar av ord i mörkret. Ibland tittar solen fram, men jag ser bara fotspåren på marken. Stänger alla dörrar som finns.